Så förbannat trött blir jag...
Har under en längre tid gått och haft ont i axlarna och nacken. Jag känner mig väldigt spänd och smärtan går upp i bakhuvudet. Det känns nästan som att jag inte orkar hålla upp huvudet, det dra lixom som i två strängar/muskler från nacken upp i huvudet. Det brukar vara okej på morgonen och under dagen men på eftermiddagen kommer denna smärta som gör att jag får huvudvärk och mår illa. Jag vet om att jag spänner mig omedvetet och har alltid varit hård och stel i axlar och nacke.
I förra veckan ringde jag tillslut läkaren och fick tid. De sa att han kunde skicka mig vidare men att jag skulle träffa honom först. Så det var lixom skönt att fått tummen ur och ringt. Samtidigt tänkte jag passa på och fråga om mina nojjer för cancer. Eftersom jag lätt blir orolig för at jag har cancer i leverfläckar eller annan form av cancer. Denna rädsla/oro har jag på grund av att båda mina föräldrar har cancer.
Well, väl där berättar jag om mina nackproblem och att dfet inte känns sunt at knapra värktabletter 3-4ggr i veckan. Han säger att jag ska få tala med en naprapat som kan hjälpa mig med övningar och arbetställning etc. Låter ju bra tycker jag eftersom jag förväntat mig det. Sen tog jag då upp min oro för cancer och givetvis börjar jag lipa då (har lätt för det och är väldigt känslig på det området). Typiskt tänker jag, skäms för mitt beteende och känner mig larvig. Varför kan jag inte bara berätta hur det är!?! Han kollar på några leverfläckar och säger att det är ingen fara med dem. Han säger också "se här kommer det" jag tror att det hänger ihop med din spänning etc. Jag tror istället att du ska gå till en psykoterapeft. Ok, vad ska jag säga lixom. Han menar att jag inte fått ventilera det traumat med mina föräldrar och att det hänger ihop men mina nack och huvudvärksproblem. Så istället skickade han vidare mig till en psykoterapeft.
Det är ju märkligt, då borde jag haft den här spänningen i över tio år eftersom det är så längesedan min mamma blev sjuk. Men så är inte fallet.
Jag blir så förbannat trött på mig själv och allt runtomkring. Varför kunde jag inte bara sagt som det var helt neutralt? Då skulle jag fått komma till en naprapat. Jag har lixom alltid varit så känslig och haft lätt till tårar men det är väl inget han vet om eftersom han inte känner mig och antar då att jag lider av ångest.
Åhhh!
I förra veckan ringde jag tillslut läkaren och fick tid. De sa att han kunde skicka mig vidare men att jag skulle träffa honom först. Så det var lixom skönt att fått tummen ur och ringt. Samtidigt tänkte jag passa på och fråga om mina nojjer för cancer. Eftersom jag lätt blir orolig för at jag har cancer i leverfläckar eller annan form av cancer. Denna rädsla/oro har jag på grund av att båda mina föräldrar har cancer.
Well, väl där berättar jag om mina nackproblem och att dfet inte känns sunt at knapra värktabletter 3-4ggr i veckan. Han säger att jag ska få tala med en naprapat som kan hjälpa mig med övningar och arbetställning etc. Låter ju bra tycker jag eftersom jag förväntat mig det. Sen tog jag då upp min oro för cancer och givetvis börjar jag lipa då (har lätt för det och är väldigt känslig på det området). Typiskt tänker jag, skäms för mitt beteende och känner mig larvig. Varför kan jag inte bara berätta hur det är!?! Han kollar på några leverfläckar och säger att det är ingen fara med dem. Han säger också "se här kommer det" jag tror att det hänger ihop med din spänning etc. Jag tror istället att du ska gå till en psykoterapeft. Ok, vad ska jag säga lixom. Han menar att jag inte fått ventilera det traumat med mina föräldrar och att det hänger ihop men mina nack och huvudvärksproblem. Så istället skickade han vidare mig till en psykoterapeft.
Det är ju märkligt, då borde jag haft den här spänningen i över tio år eftersom det är så längesedan min mamma blev sjuk. Men så är inte fallet.
Jag blir så förbannat trött på mig själv och allt runtomkring. Varför kunde jag inte bara sagt som det var helt neutralt? Då skulle jag fått komma till en naprapat. Jag har lixom alltid varit så känslig och haft lätt till tårar men det är väl inget han vet om eftersom han inte känner mig och antar då att jag lider av ångest.
Åhhh!
Kommentarer
Trackback
