emelism

Nu har dagen kommit och varit. Ja just den dagen som min mor har tjatat om nu i två månaders tid. Det har inte varit en vanlig kväll i kväll. För jag har visat upp min kära D för familjen. Vilket steg va?? Jag var nog mer nervös än vad han var, haha ja jag vet jag är en mes. (i detta fallet)

Det var jag mamma, pappa och brorsan med familj. Inga större pinsamheter kom fram. Mest lite sådan som att han fick veta att jag kört ner brorsans nya feta radiostyrda bil i vattnet från en brygga när jag var liten. Det tyckte D var skit kul, jag med för den delen. Ja nu, inte just när jag gjort det för då hoppade jag i vattnet och skulle dyka efter den och skrek som en galning. Mamma och pappa kom springande och trodde att jag höll på att bli ihjäl biten av svanar. Där fick ni den historien också ;)

Både mor och far skötte sig och D för den delen också. Eller njaa... jag fick ju stoppa mor på slutet när hon började berätta om varför jag inte hade velat ta dit honom. "Jaa, jag har ju sagt till Emelie att ni skulle komma hit och hälsa på men hon har inte velat för hon säger att jag bara rapar och ..... hela tiden." Så min fråga blir nu, när slutar man tycka sina päron är pinsamma ibland?